Boksorg

Den är slut nu, och jag sörjer.

Jag hade glömt hur det känns när en riktigt bra bok tar slut och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det är barnsligt, visst, men jag är glad att jag är såpass barnslig att jag kan uppleva berättelser på det här viset, inte bara läsa dem och tycka att de är bra. Men det blir så tomt när det väl är över. Jag kan inte säga att någonting har försvunnit - jag har mognat tillsammans med den här boken och haft den som någon sorts fast punkt i tillvaron under ett par veckor, men trots att jag läst allt som finns att läsa nu finns ju det som tillkom hos mig när jag läste kvar - men en viktig och fantastisk upplevelse i mitt liv är redan upplevd och jag kommer aldrig ha den framför mig eller vara mitt uppe i den igen. Det låter kanske högtravande, men det vore inte rättvist att beskriva det här på något annat sätt.
Så, vad gör man? Jag kan inte börja läsa någonting annat ännu, för jag vill hålla kvar den här boken i minnet. Och när jag väl börjar på något nytt, kommer jag kunna uppskatta det då? De flesta böcker bleknar i jämförelse med den här. Jag har bara läst en bok som har hållt samma klass. I snitt snubblar jag alltså över en sådan bok vart nionde år, av en slump. Det känns som en fruktansvärt lång tid av väntan.

Jag är sorgsen, men inte negativ. Det är klart att jag varken blir deppig eller får en kris på grund av detta, eller ens någonting i närheten. Men jag vill skriva ned det här, om inte annat så för att minnas sedan. Det är ledsamt och fint och stort. Jag är nog ganska liten, ändå.

QX Gay Map

Ni som inte har läst The Time Traveler's Wife av Audrey Niffenegger bör göra det snarast. Jag kan inte sluta läsa boken. Det var länge sedan det hände. Och det är ett bra betyg.

Idag kom min bror hem från sitt arbete. Det gör han visserligen varje dag, men han berättade denna gång att någon av killarna som tidigare kallat honom bög hade tittat i hans jackfickor. Där har min bror utan att tänka på det haft QX Gay Map sedan den 30:e april. Anledningen till att den hamnat där är att jag och Alexander behövde den för att hitta till Roxy en gång för länge sedan, och eftersom jag inte hade några fickor när jag och Alexander skildes åt den gången fick min bror ta hand om den så länge, och sedan glömdes det alltså bort. Så när killen hittade QX Gay Map i min brors ficka idag utbrast han (bror, alltså) helt enkelt: "den är inte min, den är min systers pojkväns!*"
Förvirring utbröt.

Nu ska jag skaffa mig en snygg kropp!


*) Polykarl eller vänplusmer är kanske en mer korrekt beskrivning, om vi ska vara petiga. Men likväl.

Könsroller och hundhot

Till att börja med vill jag förtydliga en del angående det förra inlägget jag publicerade här, även om jag egentligen inte tycker att det borde behövas: naturligtvis är jag inte för övergrepp av någon form. Jag tycker heller inte att någon, oavsett kön, ska göra saker mot sin vilja, på grund av yttre press. Det är för mig mycket grundläggande, och en självklarhet. Jag tycker dock att man, genom att fokusera på ordet "nej" istället för ordet "val", skapar en annan press som är värd att nämnas. Artikeln jag skrev var visserligen ett sidospår till den egentliga diskussionen och bör betraktas som sådant, men är ändå - för mig, och förhoppningsvis för en hel del andra - viktigt att tala om.
Vidare kan det nämnas att jag visserligen bara skrev om tjejers eventuella press, men det hade lika gärna kunnat handla om män. Fast motsatt, då. Medan kvinnor inte ska vilja alls ska män alltid göra det. Medan kvinnor ska ha svårt att få orgasm ska män ha för lätt. Och så vidare. Jag vill inte skriva om samma sak igen, men ni fattar poängen. Människor är i allmänhet lite mer komplicerade än alla dessa stereotyper. Och det menar jag som en komplimang till nästan hela människosläktet.

Nu för detta mig vidare till nästa ämne; nämligen könsroller i allmänhet. Eftersom jag egentligen borde plugga eller åtminstone sova nu får det bli ett snabbt och kortfattad inlägg.
Jag har läst och talat med lite olika människor om könsroller de senaste veckorna, och någonting som gör mig lite trött är att fokus känns lite felplacerat. Jag har inte för avsikt att lämna ut någon här, men ett par personer jag talat med har iallafall velat diskutera huruvida det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor eller ej.
Jag tänker ungefär såhär: ta en naken man och en naken kvinna. Förhopnningsvis är vi alla överens om att det onekligen finns vissa fysiska skillander. Dessutom skiljer sig hjärnorna och vissa hormoner mellan män och kvinnor - men hur mycket vet jag inte och vill därför inte skriva om det. Poängen är att visst, det finns skillnader, det är ett faktum. Det viktiga är väl snarare vad skillnaderna innebär rent biologiskt. Det spelar liksom ingen roll hur många biologiska skillnader vi kan hitta om vi ändå inte vet vad de betyder (kulturell påverkan exluderad).
Men, det viktigaste misstaget många gör är, enligt min mening, att förutsätta att ett samhälle helt utan könsroller vore lika med ett bättre samhälle.
Nu är jag inte alls övertygad om att det överhuvudtaget går, men anta att ett samhälle helt utan könsroller vore möjligt. Är det inte åtminstone lite läskigt? Jag kan bara tala för mig själv, men även om jag vill avskaffa vissa aspekter av könsrollerna - både för mäns och för kvinnors skull - skulle jag ställa mig väldigt tveksam inför ett samhälle helt utan dem. Helt enkelt för att jag skulle vara rädd. Helt enkelt för att vi inte vet hur det skulle bli. Nu har vi åtminstone någonting - kanske för mycket - att förhålla oss till. Men i en värld utan könsroller, vilka vore vi då?
Jag säger inte att det inte skulle vara bra. Jag säger bara att det är naivt att förutsätta det. För vi vet faktiskt inte.


Nu tänkte jag avsluta det här med någonting helt annat; en skräckhistoria ur verkliga livet.
Igår kväll - eller natt, klockan var runt midnatt - var jag på väg hem till min polykarl (eller hest) efter en kväll på Café 60. Café 60 ligger på Sveavägen.
Efter bara ett par kvarter insåg jag att jag inte var ensam. En liten, smutsgrå hund befann sig till höger om mig. Alla som känner mig vet att jag släpar på en fruktansvärt opraktisk hundfobi, men jag tänkte att om jag bara försöker bete mig förnuftigt och går förbi den lugnt och sansat finns det en möjlighet att den låter mig gå.
Nå, jag försökte faktiskt. Men då började djuret bete sig ungefär som mördare gärna uppför sig i otäcka filmer. Ni vet, den börjar gå efter offret, och när offret ökar takten gör även mördaren det. Jag övergav snabbt hoppet om att förbli oskadd genom att upprätthålla ett sken av lugn, och började istället springa. Dessvärre gjorde hunden detsamma. Jag är fullt medveten om att det dummaste man kan göra är att försöka springa ifrån ett djur av den här typen, men eftersom jag redan hade börjat fick jag helt enkelt fortsätta.
Aldrig förut har jag sprungit så fort. Först vid Vanadisvägen (som för övrigt var fel håll, jag har ingen aning om vad jag skulle dit och göra) stannade jag, och vid det laget hade jag lyckats skaka av mig hunden (eller så hade den tröttnat).
Det här är så typiskt jag. Och jag blir så trött på mig själv. Jag vet ju att små smutsgrå hundar praktiskt taget går sönder om man trampar på dem, och ändå är jag helt klen i flera timmar efter möten av det här slaget. 7-Elevenbutikerna må vara dyra, men de är åtminstone garanterat hundfria zoner enligt skyltarna på dörrarna. Det är faktiskt värt en hel del.
Och jag säger det återigen i förskott: om någon tar med sig en hund på min begravning tar jag det som en direkt förolämpning.