Den blödande hjärnan

Det har onekligen varit en spännande och lite oväntad dag.

Att sova inatt var mer eller mindre omöjligt. Jag vet inte om det berodde på att jag är ovan vid att sova hemma i min egen säng, att jag är ovan vid att inte ha en Alexanderkropp som sällskap, att jag är stressad både angående pengar och angående skolan, allt på samma gång och lite till, eller någonting helt annat. I vilket fall vaknade jag ungefär en gång i kvarten och låg egentligen bara och väntade på att min klocka skulle ringa så jag kunde åka till skolan och tvinga mig själv att genomlida en dag dominerad av det föga inspirerande ämnet "Youth and Technology".
När klockan äntlitgen blev halv tio och klockan ringde gick jag upp och klädde på mig och packade och kände mig ganska bra, eftersom jag trots allt hade för avsikt att befinna mig i skolan inom en timma och trettio minuter. Jag sprang till bussen och hann precis med den - det var mycket dramatiskt - och tio minuter senare steg jag av vid skolan.
Och insåg att klockan var tolv, inte elva.
Jag hade inte ställt om klockorna till sommartid. Så smart är jag.

Senare, när jag var i stan ett par timmar och var duktig, fick jag plötsligt väldigt bråttom hem då jag hade lovat min lilla mormor (hon är liten, 154 cm) att komma förbi under dagen. Så jag kastade mig på tåget. Mot Märsta. Och jag upptäckte det inte ens förrän jag var i Sollentuna.
Jag börjar nästan misstänka någon form av hjärnblödning. Istället för det blödande hjärtat fick jag den blödande hjärnan. Det känns inte särskilt charmigt. Tur att den inte är så väldigt stor.

Nu ska jag bli smal!