"Men jag har aldrig läst Guardian..."

Storbrittanien fascinerar mig, som vanligt. Det är något slags hatkärlek.
Idag läste jag om Diana och Richard Dennis i DN.
Såhär står det:
"Guardian och Independent skulle paret aldrig läsa, säger de: De är väldigt dåliga och vänstervridna, säger Diana."
På nästa rad informerar Diana oss om detta:
"Men jag har aldrig läst Guardian och vill inte läsa den."
Det är fantastiskt. Jag är oerhört road.

För ett par timmar sedan insåg jag att alla de jag socialiserar med för tillfället antingen är a) av manligt kön b) straighta eller c) både a och b. Detta innebär att jag inte har någon att gå på tjejklubb med. Och jag kan väl knappast gå själv?
Detta är en mycket nedslående insikt.

Robert Plant

Nu hade jag tänkt skriva några kommentarer om kvällen, men inser att det inte är någon idé. Sådana saker kan inte beskrivas med ord. Det vore överflödigt.
Och det menar jag på ett väldigt, väldigt bra sätt.
Tack.

Om jag nu kunde få en varm kropp (alternativt katt) bredvid mig i sängen, känna mig säker på att skolan (som jag faktiskt börjat sköta riktigt bra) låter mig gå kvar nästa år och framför allt visshet om att resan till Athen kommer bli av skulle allt vara helt och hållet perfekt.
Men jag ska inte klaga nu. Det mesta är redan mer eller mindre fantastiskt.

Inte särskilt klädsamt

Mina lår är täckta av små, små lilablå prickar. Det är inte särskilt klädsamt, faktiskt är det riktigt fult och det gör mig dessutom nervös, jag har haft sporadisk dödsångest sedan de gav sig till känna i torsdags kväll. Jag vill veta vad det är som har makt över min kropp, liksom. Men jag vågar inte ringa Vårdguidens akutlinje.

Det är någonting med duvorna. Idag höll jag på att trampa ned en, inte av illvilja utan för att jag helt enkelt inte såg den förrän det nästan var försent. Jag hoppas innerligt att det inte var samma som förra gången (se inlägget "duvattack").

Och nej, jag tänker inte skriva någonting om Noggerdiskussionen. Jag tänker luta mig tillbaks och se det som en härlig bonus, en livedramakomedi (se, vilka långa och avancerade ord jag kan!).

Duvattack

Idag attackerade jag en duva. Jag hade nämligen fått höra att de saknar reaktionsförmåga och att de därför inte har någonting emot om man stampar hårt i marken i deras närhet.
Den här duvan hade reaktionsförmåga, och jag har dåligt samvete. Jag är en hemsk människa.

Kanske kan jag skylla på att jag är i obalans eftersom resan till Athen förmodligen inte kommer bli av. Det gör mig mycket ledsen, men jag inser ju att jag varken kan eller vill tvinga någon (i detta fall Alexander) att resa. Det känns sorgligt på ungefär samma sätt som det kändes sorgligt att bli dumpad första gången. Som om jag tvingas släppa någonting jag borde få ha.
Och jag kan inte sluta tänka att det är så, att det är mitt fel. Jag missade en lektion idag. Om jag bara inte hade gjort det hade det kanske blivit av. Om jag bara hade varit lite lite bättre hade det kanske fungerat.
Det känns lite ironiskt att jag faktiskt hittade 5000 kronor för ett par dagar sedan - perfekt timing och precis rätt summa - men att jag ändå inte kan boka.

Men, nog om det. Mina p-piller är borta och min katt har svalt en gummisnodd. Det gör mig nervös.

Alla män är icke av ondo

Herregud.

Igår kväll låg jag, en lugn och ambitiös ödla som jag är, och pluggade grekiska i sängen när det plötsligt och helt otippat började mullra. Högt. Det påminde mig om ljudet av ett stridsflygplan som störtar, fast i slow motion.
Det var bara det att ljudet kom från badrummet. Från handfatet. Jag förstår inte. Försökte det kanske kommunicera? Eller ville det bara jävlas, sådär i största allmänhet? Varför löper mitt handfat amok när andras, såvitt jag vet, sköter sig alldeles utmärkt. Oklanderligt.
Detta aggressiva mullrande fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Jag började fundera över om det kanske höll på att arbeta sig upp till en explosion, vilket resulterade i att jag inte kunde sova förrän det äntligen höll käft, ett par timmar senare.
Det är en fruktansvärt dålig ursäkt för att inte vara där man ska vara (läs: skolan). "Ja förlåt, men jag kan inte vara med för jag är alldeles för trött. Mitt handfat höll mig vaken. förstår du." Skitbra. Verkligen.

Men jag var åtminstone på den första lektionen. Intelligenstest. Några hade med detaljseende att göra, andra med logik. Jag var inte bra på något. Utom minne. Det sistnämnda får åtminstone mitt resultat att verka en aning suspekt.

Förresten, jag tror inte det är bra att tala om att "våld är en del av alla kvinnors vardag och vi får väl räkna med att alla män misshandlar sina partners". Det är nämligen - surprise! - inte sant. Visst, det händer, och det händer alltför ofta. Men det blir absolut inte bättre om vi låtsas att det är vanligare och därmed mer "normalt" än det faktiskt är. Det blir bara ännu en ursäkt för män (därmed inte sagt att kvinnor etc. inte brukar våld mot sina respektive) som redan är kapabla till våld att bruka det ännu mer. En anledning för kvinnor att känna sig nervösa om de inte gjorde det innan. Och hur går blir det med de goda männen (notera att jag här använder begreppen "ond" och "god" enbart för att förenkla)? Hur kul är det att bli bedömd som potentiell brottsling enbart på grund av könstillhörighet? Varför ser vi på män som en grupp? Har vi inte kommit längre än så?
Alla män är icke av ondo.

Det kanske inte verkar så, men jag är mycket glad idag. Inspiration. Jag kan skriva igen.

Den blödande hjärnan

Det har onekligen varit en spännande och lite oväntad dag.

Att sova inatt var mer eller mindre omöjligt. Jag vet inte om det berodde på att jag är ovan vid att sova hemma i min egen säng, att jag är ovan vid att inte ha en Alexanderkropp som sällskap, att jag är stressad både angående pengar och angående skolan, allt på samma gång och lite till, eller någonting helt annat. I vilket fall vaknade jag ungefär en gång i kvarten och låg egentligen bara och väntade på att min klocka skulle ringa så jag kunde åka till skolan och tvinga mig själv att genomlida en dag dominerad av det föga inspirerande ämnet "Youth and Technology".
När klockan äntlitgen blev halv tio och klockan ringde gick jag upp och klädde på mig och packade och kände mig ganska bra, eftersom jag trots allt hade för avsikt att befinna mig i skolan inom en timma och trettio minuter. Jag sprang till bussen och hann precis med den - det var mycket dramatiskt - och tio minuter senare steg jag av vid skolan.
Och insåg att klockan var tolv, inte elva.
Jag hade inte ställt om klockorna till sommartid. Så smart är jag.

Senare, när jag var i stan ett par timmar och var duktig, fick jag plötsligt väldigt bråttom hem då jag hade lovat min lilla mormor (hon är liten, 154 cm) att komma förbi under dagen. Så jag kastade mig på tåget. Mot Märsta. Och jag upptäckte det inte ens förrän jag var i Sollentuna.
Jag börjar nästan misstänka någon form av hjärnblödning. Istället för det blödande hjärtat fick jag den blödande hjärnan. Det känns inte särskilt charmigt. Tur att den inte är så väldigt stor.

Nu ska jag bli smal!

Dogs/children

Ibland. när man tittar i gamla lådor och böcker där man sparar minnen i olika former. Då händer det att man upptäcker saker man helt hade glömt eller faktiskt på något vis lyckats missa. Det hände mig nyss.
Idag fick jag veta att jag under ett par timmar av mitt liv varit jämställd med en hund.

En gång för länge sedan, när jag var sexton, befann jag mig i det lilla regniga landet England, närmare bestämt i London. Som så många andra ville jag se Stonehenge och den gemytliga lilla staden Salisbury som ligger på vägen, så jag beställde alltså en bussbiljett dit. Som jag sparade.

Idag hittade jag biljetten i en gammal minnesbok (som precis som namnet antyder är en bok där jag sparar minnen i form av vykort, biljetter, foton, texter och dylikt). På den stod det inte "vuxen". Det stod inte ens "barn". Det stod "Dogs/children."

Det mest underhållande med hela den här historien är att jag ännu inte lyckats lista ut om det är jag (och andra barn?) eller om det är hundarna som bör känna sig nedvärderade.

Kostas

Idag såg jag en geting och mindes varför jag egentligen inte alls finner sommaren särskilt trivsam. De äckliga djuren (insekterna) ger ju aldrig upp! De är så små, så bestämda och så arga. Lite som jag. Det kanske är därför jag inte tål dem.
Efter att jag hade sprungit längs hela Odengatan i hetta träffade jag en dockmakare som ville bjuda mig på middag, men jag åkte hem och tittade på Discovery Civilisation istället. Jag tycker om Discovery Civilisation.

Det senaste dygnet har jag försökt förstå och lära mig grekiska och de konstiga, gutturala läten som hör till. Det går inte så bra. Allt jag kan säga är "Hej, jag heter Kostas!".
Kostas är ett mansnamn.